camenski

Jag tar på dig, jag rör vid dig
men ändå når jag inte fram
du säger att du älskar mig, säger att jag är din man
hatar den där ovisheten, orkar inte kämpa mer
jag börjar mista kärleken, du tar mig bara längre ner


En bit lyrik från Fler och Fler med Magnus Wideskog

Maktlös, lite så känner jag mig nu. En blandning av både magont och nyfikenhet. Varför måste det vara så svårt??

Vi från förra sommaren :D Paartey ;)

Jag måste ändå säga det att ibland är det allt bra att jobba på stadium, fyndade denna jacka som kostat 999:-
som var nedsatt till 150:- + att vi hade 20% på alla jackor (även på rea) så då sjönk den yttligare till 120:- och sen hade jag en innestående bonus på 75:-. Så ja, jag betalade 45:- för den. Är inte det typ årets klipp?

Nu var jullovet slut och nya äventyr tar fart! Började igår på kanditatkursen för min utbildning, så blir mycket nu. Men ska bli himla skönt när c-uppsatsen är färdig. Då är det inte långt kvar tills det hårda arbetarlivet börjar ;) Äärs men jag ska ju glida runt på något häftigt museum eller dylikt, omringad av vackra saker, det passar väl mig!?

Inte så ofta man ser sin profil.. men här är iaf min :P

Jag gick över torget vid medis då jag plötsligt ser en man ställa en stor svart trunk på en bänk och därefter började kuta arslet av sig.. Det första som dök upp i huvet på mig var såklart BOMB! Samtidigt som hjärnan försökte tänka realistiskt.. att varför skulle någon vilja bomba medis en kväll knappt med folk ute? Men såklart blir man rädd med tanke på vad som hänt i sthlm och allt.. annars hade jag nog inte reagerat som jag gjorde. Jag såg iaf en polisbil parkerad och gick dit och berättade vad jag sett.. Så dom slängde sig ur bilen för att undersöka saken. Men det verkade som att han som ägde väskan kom tillbaka för de stod och pratade med någon där. Tror de sa "Ajabaja" till honom.. lite får man ju tänka sig för tycker man. Eller är det bara jag som är för nojig?

Denna gjorde jag under Pernbys-tiden

Jag har ingen bästa vän.. jag har flera! Jag är nog lyckligt lottad. Eftersom mina vänner är de bästa som finns. De som jag umgås mest med är Liselotte, vi har hängt ihop sedan mellanstadiet. Alltså ca 10 år nu. Sara, som jag träffade för ca 4 år sedan, men det känns som längre. Och Marie som är min kusin men som jag på senaste tiden kommit att stå nära. Dessa människor delar jag allt med. De vet nog faktiskt mer om mig än någon annan. Och jag vet nog endel om dem också. Riktigt vänskap handlar om just det, att man ska kunna prata om allt med varandra. Och det känns bra att ni vill anförtro er till mig. Det finns såklart fler fina vänner som jag älskar. Men just dessa har följt med mig i mitt liv både i motvind och medvind på jobbiga sjukhusbesök till roligaste festerna. Lyssnat när jag ältat "kärleksbekymmer" och andra livets gåtor. Ni har verkligen funnits där för mig i exakt alla väder. För vilket jag är evigt tacksam. Tack för att ni finns! Glöm aldrig att jag älskar er! ♥ 

                                                            Sååå jäkla vidrigt egentligen... 

Kärlek är kärlek i guess. Kärlek är inte alltid underbar. Den lämnar också spår av oro. Oro för en man älskar är så mycket större än för någon annan. Med kärlek i kroppen tror jag att alla andra känslor som vi människor har förstärks. Allt blir så mycket intensivare än vanligt. Kärlek kan nog vara som ett gift, en drog. När man väl drabbats vill man inte släppa taget. Detta kan göra en sjuk. Sjuk av ängslan om kärleken man har inte är besvarad och förkrossad när någon släpper taget. När man har så mycket kärlek att ge men ingen att ge den till. Kärlek kan göra en blind. Man får svårt att se saker klart och tydligt, men detta är man såklart inte medveten om fören senare. Men! Allt detta är värt det för när kärleken är bra, då är den riktigt jävla bra. Och det måste väl slå allt!?